Stiftelsens verksamhet från dåtid till nutid

Finska konstföreningen spelade en viktig roll när Finlands konstakademi grundades. Fredrik Cygnaeus föreslog redan på 1800-talet, då han satt i föreningens styrelse (1849-1878), att Finland borde få en auktoritativ Akademi för bildkonsten efter svensk modell. I samband med att konstföreningens förvaltning förnyades och som ett resultat av tre års förhandlingar beslöt konstföreningens årsmöte 1939 att grunda en självständig stiftelse vid namn Finlands konstakademi. Utöver konstföreningen stöddes den av staten, Helsingfors stad och landets viktigaste konstnärsorganisationer. Stiftelsens stadgar antogs 6.10.1939 och det konstituerande mötet hölls 22.11.1940.

Den nya stiftelsen tog över Konstmuseet Ateneum, Sinebrychoffs konstsamlingar och landets högsta konstskola, som sedan dess har blivit Bildkonstakademin inom Konstuniversitetet. Den första ordföranden för Finlands konstakademis direktion (representantkår) var överdirektör Oskari Mantere och styrelsens ordförande var professor Onni Okkonen. Bland konstakademins hedersmedlemmar hittar vi namn som Amos Anderson, Jean Sibelius, Edvard Munch och H.K.H. Prins Eugen.  

I början gick Finlands konstakademis verksamhet på grund av kriget ut på att ”underhålla och rädda”, men efter krigsåren utvecklades verksamheten. Heikki A. Reenpää fungerade som långvarig sekreterare vid konstakademin och han var en brobyggare mellan de olika grupperingarna på konstscenen och en person som påverkade bakom kulisserna. 

Under flera årtionden försvårades stiftelsens verksamhet av olika problem med lokaler och av ekonomiska frågor. Finlands konstakademis tillgångar bestod inte bara av grundkapitalet, utan också av den skola som Konstföreningen grundat, inklusive dess redskap, bibliotek och samlingar, Konstföreningens samlingar, museets bibliotek och arkiv samt olika fonder som Konstföreningen ställde till förfogande. Dessutom fick stiftelsen förtroendet att förvalta statliga konstsamlingar, såsom Paul och Fanny Sinebrychoffs samlingar och Rafael Ahlströms konstsamlingar ägda av Helsingfors stad. 

Konstakademins lokalproblem fick vänta ända till 1970-talet på att få en lösning. Då gick det inte längre att på ett rimligt sätt inrymma både nationalgalleriet och de nationella bildkonst- och konstindustriskolorna i Ateneums gamla lokaler. Arkitekt W. G. Palmqvist fick i uppdrag av stiftelsen att göra upp en plan för en utbyggnad av Ateneum-byggnaden 1950. År 1961 slutförde Alvar Aalto centrumplanen för Tölövikens strandområde och den inkluderade ett konstmuseum, konstindustriellt museum och ett arkitekturmuseum. Det var dock inte förrän ett decennium senare som man beslutade att göra en omfattande renovering av Ateneum-byggnaden. Utöver det beslöt man även renovera lokaler på Georgsgatan som bildkonstskolan kunde använda. Sinebrychoffs konstsamlingar hade varit inhysta i hyrda lokaler, men när de blev till salu 1978 köpte undervisningsministeriet tillsammans med Helsingfors stad lokalerna av företaget Sinebrychoff. Utöver Sinebrychoffs samlingar beslutade man att placera statens och konstakademins samlingar av gammal utländsk konst i lokalerna som skulle renoveras. Samtidigt gav staten konstakademin i uppdrag att ta hand om konst som den statliga konstkommissionen hade låtit placera på olika ämbetsverk. 

Finlands konstakademi inledde sin aktiva utställningsverksamhet redan under 1940-talets första hälft. Då ordnades stora gemensamma utställningar med finländsk konst och snart även flera internationella utställningar, vilket gjorde det möjligt för konstakademin att tillsammans med några konstnärsorganisationer ordna en representativ vandringsutställning med finländsk konst i Europa 1949-1950. Bildkonstskolans rektor Aarre Heinonen var kommissionär för den första vandringsutställningen och han ägnade sig aktivt åt att skapa internationella relationer för konstakademins räkning. 

Konstakademin ville också svara på allmänhetens och experternas önskemål genom att från och med 1950 börja ordna utställningar med finländsk samtidskonst vart tredje år. Under de följande decennierna blev dessa treårsutställningar ett begrepp i konstvärlden. Dessutom började man regelbundet ordna vandringsutställningar. Den första utställningen som ordnades 1950-1951 belyste det finländska måleriets historia ”Från Edelfelt till Sallinen”. Den åkte runt till 25 orter och blev en stor framgång. 

Under efterkrigsåren visade allmänheten ett särskilt intresse för att lära sig mer om såväl konsthistoria som samtidskonst. Utländsk konst var starkt representerad på Ateneum. Dessutom började de finländska konstnärerna känna av den förnyelse som skedde inom konsten. Detta återspeglades speciellt bland annat på Venedigbiennalen, där Alvar Aalto designat en paviljong i trä för den finländska avdelningen. Finlands konstakademi ansvarade för sammansättningen av utställningen på Biennalen ända från att paviljongen färdigställdes (1956). I praktiken var det filosofiedoktor Sakari Saarikivi som då ansvarade för sammansättningen. Ett par år senare blev han direktör för konstakademins upplysningsavdelning (senare utställnings- och informationsavdelningen).  

Den verksamhet som beskrivits här fortsatte under Finlands konstakademis första femtio år och upphörde som sådan 1990 genom ett avtal med finska staten, som resulterade i att verksamhetsenheterna övergick till att bli statliga funktioner. Utöver värdepapperstillgångarna lämnades Finlands konstakademi med penningtillgångar till ett värde som vid överlåtelsetidpunkten motsvarade grundkapitalet och fonderna.  

På undervisningsministeriet planerades nya verksamhetsformer för att främja finländsk bildkonst. Ministeriet planerade att inrätta en särskild exportorganisation för konst vars huvuduppgift skulle vara att göra finländsk samtidskonst internationellt synlig och inkluderad. Ministeriet bad kulturjournalisten Markku Valkonen att förverkliga FRAME – Finnish Fund for Art Exchange, en ny organisation som grundades 1992. Valkonen var direktör för Centret för utställningsutbyte FRAME under de första fem åren. 

Finlands konstakademi administrerade Centret för utställningsutbyte FRAME, som beviljade bidrag till utländska projekt, utställningspublikationer och deltagande i konstmässor. Internationella utställningsprojekt organiserades antingen av FRAME självt eller i samarbete med inhemska och/eller utländska organisationer. Konstakademin fortsatte dessutom den utställningsverksamhet för Venedigbiennalen i Aalto-paviljongen som den hade inlett på 1950-talet. Som en del av det nordiska samarbetet utökades verksamheten till att även omfatta en utställning vart fjärde år i den nordiska paviljongen. Inom ramen för det nordiska samarbetet ordnades också andra stora utställningar, där den första var ”Strangers in the Arctic” i Köpenhamn. 

Den internationella utställningsverksamheten hämmades av brist på pengar. I samband med lågkonjunkturen i början av 1990-talet stod konstakademin inför stora utmaningar på detta område. De verksamhetsmedel som undervisningsministeriet hade lovat halverades, vilket innebar att man var tvungen att skaffa medel från annat håll. Detta gjorde det möjligt att säkra finansiering för verksamheten, genomföra projekt och utvidga de internationella nätverken. 

Årtionden av nära och gott samarbete med företrädare för undervisningsministeriet (numera undervisnings- och kulturministeriet) upphörde 2011, när det ekonomiska stödet till FRAME drogs in och Centret för utställningsutbyte som verkat under konstakademin lades ner. Ministeriet gav Konstnärsgillet i Finland i uppdrag att från och med början av 2012 köra i gång en ny organisation. Således grundades den nya Frame-stiftelsen i maj 2012. Frame Contemporary Art Finland är en organisation och ett informationscentrum för samtidskonst vars styrelse utses av undervisnings- och kulturministeriet.

I och med de stora förändringarna började Finlands konstakademi söka en ny inriktning för sin verksamhet. Stiftelsens stadgar förnyades och i dag är stiftelsens syfte att slå vakt om, stödja och utveckla bildkonsten genom utställnings- och publikationsverksamhet, stipendier och priser. Fokus ligger på att främja finländsk bildkonst samt utövandet av den både som yrke och som hobby. Konstnär Antti Linnovaara, som var styrelseordförande för Finlands konstakademi 2012-2019, har haft en framträdande roll i planeringen och genomförandet av stiftelsens nya verksamhetsformer.

Konstakademins verksamhet i sin nuvarande form är tudelad, dels ordnar man regelbundet ett seminarium kring ett aktuellt tema och dels delar man ut ett konstpris. Finlands konstakademis pris delas ut vart tredje år i samarbete med EMMA – Esbo moderna konstmuseum och Esbo stad. Priset utgörs av en betydande prissumma, en separatutställning på EMMA och en utställningspublikation.

Seminarierna kring ett aktuellt tema strävar efter att ta upp aktuella och intressanta frågor inom bildkonstens värld på ett sätt som tilltalar branschens aktörer och amatörkonstnärer. Tidigare seminarier har fokuserat på ämnen som till exempel självcensur hos konstnärer och vilka möjligheter den finländska konsten har att nå ut utanför landets gränser.

Finlands konstakademi får inga statsbidrag, utan dess verksamhet finansieras i huvudsak med avkastning på investerat kapital samt de utdelnings- och donationsmedel som beviljas stiftelsen. Den viktigaste av dessa är utdelningen från Gerda och Salomo Wuorios stiftelse. Stiftelsen får också donationer från Rafael Ahlström-fonden som förvaltas av Helsingfors stad, och därutöver stöder Esbo stad bildkonstpriset i betydande utsträckning.

(Litteratur: Finlands konstakademi 50 år, Finlands konstakademis årspublikation 1940-1948, Helsingfors 1949)